Jag kanske var en si sådär 9 år gammal. På ICA hemma, som var dåtidens Mekka för julklappar, hade dom fått in att par olika tavlor på spånskivebotten. Alla i 80-talets skrikande lila och rosa med suddiga siluetter.
Jag föll direkt. Det gjorde Anna-Maria Andersson också.
Efter vad som troligen var en hel massa tjat så fick jag en av dessa konstverk i födelsedagspresent. Om man hade varit 40 år så hade den säkert vart vacker på något sätt. Men nu var den pinsam. Fråga mig inte vem som valt den, men motivet föreställde överdelen på ett naket par som kramades, allt man såg var deras svarta skuggor mot den lilarosa bakgrunden. Tjejens bröstvårtor syntes, eller ja, bara den ena, man såg ju paret från sidan.
Jag ville så gärna visa upp min nya present för Anna-Maria. Men inte med ena patten så där väl synlig.
Med hjälp av min listiga 9 åriga hjärna tog jag till det enda medel jag hade: Mina tuschpennor.
Vips så hade jag förvandlat det avklädda till det påklädda.
Det fungerade då, men nu har jag sett den där tavlan i förrådet hemma, tuschet har bleknat och kvinnan på bilden är återigen naken. Precis som hon var där i slutet på 80-talet. Anna-Maria såg aldrig att bilden var retucherad. Hon ska aldrig få reda på det heller.
Den pinsamma tavlan
