Det är aldrig nu igen

Vi blir vad vi väljer.
Vi blir vår ensamhet.

Norge

Jag har hört att Norge kan beskrivas som landet med fyra nyanser av fjordhäst.
På dagarna umgås man bara med fjordhästar och på kvällen går man runt på fjället i lusekofta och suger på en kall sill.
Men det stämmer väl inte?

Misslyckat namnbyte

Det var någon tävling på TV. Den där när man ska öppna väskor och vinna 5 miljoner. Kanske en parentes i sammanhanget men men. I alla fall stod där en stor, frodig, blond kvinna.

En onaturligt fnittrande Martin Timell:
Hej och välkommen. Vad heter du?
Deltagaren:
Umer.
En onaturligt fnittrande Martin Timell:
Umer? Det var ovanligt. Är du döpt till det?
Deltagaren:
Nej, jag bytte till Umer.

Men snälla människa. UMER.
Så kan man väl inte heta?
Det låter ju som namnet på en isbrytare!

C.R.A.P

Dessutom sa den här läkaren att jag såg onormal ut. Att det ser ut som om någonting fattas. Undrar om han säger så till Zlatan också?
Well you say potato, I say fuck you.

H&M presenterar: Läran om hjärnans anatomi.

ATJO!
Expediten på H&M inne i stan nös högljutt. Hon stod och packade upp varor tillsammans med en kollega. Dom började prata om nysningar och följande konversation utspelade sig:

- Jag kunde inte låta bli jag var tvungen att nysa, förlåt.
- Nej men det är lugnt. Jag nös när jag gick dit upp förrut, jag kunde inte heller hålla mig.

- Asså jag har typ hört att det är farligt att hålla inne en nysning.
- Ja, jag med. Det blir sånt himla tryck i hjärnan.

- Det var nån som sa att när nysen lämnar näsan håller den en hastighet på 7 km/h.
- Ja, å jag har hört att precis du vet när man nyser så i det ögonblicket är man hjärndöd. Alltså bara nån sekund, men man är helt hjärndöd. Nu vet jag inte hur det går till exakt, men allt slås ut och man är hjärndöd, det låter helt sjukt men det är så.

Båda två tystnade och tittade ner i sina kartonger. Nöjda över att ha utrönt den anatomiska hemligheten bakom en nysning.

R-Kelly är en idiot

Han kan ju inte vara seriös, ni måste lyssna på hans hip-hop-såpopera "Trapped in the closet".
Varje låt avslutas med en cliffhanger som är så spännande att man måste fortsätta lyssna. Leta rätt på den och lyssna, hur ska jag kunna förklara ljudet när R-Kelly stönar fram "... in the closet, is a midget, is a midget, midget, midget"

Hon dog :(

Blandband och Kerstin Wikingsdotter

En lördag någon gång i slutet av 80-talet hade Kerstin Wikingsdotter lovat att jag och Anna-Maria skulle få komma hem till henne och spela in var sitt band från hennes LP-skivor. Fasen vilket drömläge, nu kunde vi få allt från Samantha Fox till Europe och Belinda Carlise i vår ägo.
Kerstin var någon som man ville bli. Hon hade permanentat hår och ett doftkrus med hallonlukt, så hennes lägenhet luktade hur gott som helst.
Vi stod bakom dörren redan kl 9 på morgonen och bankade på. Hon sov, men vi gav oss inte utan fick henne snart på fötter. Sen begav vi oss med raska steg rakt mot hon och Anders stereoanläggning. Det var som att komma till himlen, där fanns all musik vi ville åt.
Och för att toppa denna magiska lördag så textade hon alla låtarna på kassettomslaget, med rosa tusch, i den vackraste handstil jag hade sett.
Kerstin älskade jag hela tiden, det fanns inget fel på henne.
Dessutom var det hon som lärde min mamma laga chili con carne.

Blandband och connoisseur Johan Karlberg

Det är inte lika mycket kärlek i att ladda ner en massa låtar och bränna en CD som det var i att göra blandband. En skiva bränner man på 10 minuter. Ett band krävde mer än så.
Att sitta laddad framför radion när Tracks med Kaj Kindvall startade var naturligtvis det viktigaste.
Minns du förresten hur grymt det var när dom genomskinliga kassetterna dök upp? Fasen va coolt alltså.

På bussen, dom 3 år vi åkte 20 mil varje dag, i högstadiet, fick man turas om att spela sitt blandband. Eller nej, nu ljög jag, jag fick inte spela nåt band för jag var inte så tuff som Johan och Cecilia. Dom fick spela Bob Marley's "iron, lion, sion" 15 miljarder gånger. Därför hatar jag nu reaggemusik. Varenda jävla dag alltså, samma förbannade reagge. Vissa dagar kunde man förskonas från detta, men inte längre än till Björkheden, där Cecilia klev på. Hon hann bara sätta sig längst bak i bussen, eftersom det är där dom hårda fjortisarna sitter, så kom Johan gåendes fram till Runar, och 1 minut senare strömmade Jamaicanska toner genom takhögtalarna.

Johan var blandbandets okrönte kung. Han hade alltid jeans med matchande jeansjacka. Båda plaggen i en senapsgul nyans.
Denna connoisseur, som kunde allt om modern pop, hade även lösningen till det största probemet: Hacken, i ljudet mellan varje inspelning!
När man spelade in en låt och den var slut så tryckte man på stopp. Detta innebar att både REC och PLAY-knappen flög upp, det hördes på bandet också, som ett "kuwiiipp".
Lösningen var att trycka in PAUSE-knappen, och vips fick man studiokvalité på sina kassetter.
För denna kassett-kunskap älskade jag Johan, i övrigt hatade jag honom.