Det är inte lika mycket kärlek i att ladda ner en massa låtar och bränna en CD som det var i att göra blandband. En skiva bränner man på 10 minuter. Ett band krävde mer än så.
Att sitta laddad framför radion när Tracks med Kaj Kindvall startade var naturligtvis det viktigaste.
Minns du förresten hur grymt det var när dom genomskinliga kassetterna dök upp? Fasen va coolt alltså.
På bussen, dom 3 år vi åkte 20 mil varje dag, i högstadiet, fick man turas om att spela sitt blandband. Eller nej, nu ljög jag, jag fick inte spela nåt band för jag var inte så tuff som Johan och Cecilia. Dom fick spela Bob Marley's "iron, lion, sion" 15 miljarder gånger. Därför hatar jag nu reaggemusik. Varenda jävla dag alltså, samma förbannade reagge. Vissa dagar kunde man förskonas från detta, men inte längre än till Björkheden, där Cecilia klev på. Hon hann bara sätta sig längst bak i bussen, eftersom det är där dom hårda fjortisarna sitter, så kom Johan gåendes fram till Runar, och 1 minut senare strömmade Jamaicanska toner genom takhögtalarna.
Johan var blandbandets okrönte kung. Han hade alltid jeans med matchande jeansjacka. Båda plaggen i en senapsgul nyans.
Denna connoisseur, som kunde allt om modern pop, hade även lösningen till det största probemet: Hacken, i ljudet mellan varje inspelning!
När man spelade in en låt och den var slut så tryckte man på stopp. Detta innebar att både REC och PLAY-knappen flög upp, det hördes på bandet också, som ett "kuwiiipp".
Lösningen var att trycka in PAUSE-knappen, och vips fick man studiokvalité på sina kassetter.
För denna kassett-kunskap älskade jag Johan, i övrigt hatade jag honom.
Blandband och connoisseur Johan Karlberg
