En lördag någon gång i slutet av 80-talet hade Kerstin Wikingsdotter lovat att jag och Anna-Maria skulle få komma hem till henne och spela in var sitt band från hennes LP-skivor. Fasen vilket drömläge, nu kunde vi få allt från Samantha Fox till Europe och Belinda Carlise i vår ägo.
Kerstin var någon som man ville bli. Hon hade permanentat hår och ett doftkrus med hallonlukt, så hennes lägenhet luktade hur gott som helst.
Vi stod bakom dörren redan kl 9 på morgonen och bankade på. Hon sov, men vi gav oss inte utan fick henne snart på fötter. Sen begav vi oss med raska steg rakt mot hon och Anders stereoanläggning. Det var som att komma till himlen, där fanns all musik vi ville åt.
Och för att toppa denna magiska lördag så textade hon alla låtarna på kassettomslaget, med rosa tusch, i den vackraste handstil jag hade sett.
Kerstin älskade jag hela tiden, det fanns inget fel på henne.
Dessutom var det hon som lärde min mamma laga chili con carne.
Blandband och Kerstin Wikingsdotter
