Droppen - En dikt av lyrikern Mats Wilander

Jag sitter mitt ibland gamla och unga människor på det här fiket. Framför mig står en bricka, med en kopp kaffe, med två sockerbitar liggandes på koppens tallrik. Snart ska dom ner i det varma kaffet och kämpa för att inte bli nedsmälta. Jag greppar dem mellan tummen och pekfingert. Precis när jag är ovanför koppens runda väggar tappar jag ner dem, båda två, i kaffet. Plopp lät det, samtidigt som en droppe kaffe far upp ur koppen. Liksom den hade legat där nere på bottnen och bara väntat på att hämnas. Hämnas bara för att sockerbitarna sjönk ner på bottnen och tog hans plats. Så nu befinner sig droppen hotfullt långt ovanför koppen. Plötsligt vänder den och tar fart mot mig och min vita tröja. Jag hinner inte undan. Droppen träffar mig mitt på magen. Jag tittar ner och ser den dra ut sig lika stor som en tumnagel. Jag har helt glömt bort sockerbitarna som ligger där nere på botten och får lungorna fyllda med svart kaffe. Dom dör bara för att ge mig njutning. På bordet står också en askkopp. Det ligger fem fimpade cigaretter i den. Tillsammans bildar de en fruktansvärd massgrav. En onödig massgrav. Så jag reser mig upp och går min väg. De flesta liv tänds och släcks alltför snabbt.

Ett skepp kommer lastat

Världens mest ensamma människa heter Håkan och jobbar i baren på färjan.
På färjan jobbar Anita som ger orden hockeyfrilla, vätesuperoxid och sönderrökta stämband en ny innebörd.
Det känns extra otryggt att hela skutan seglas av en finsk kapten som ser ut som om han skulle kunna ta livet av sig när som helst.
Jag ska aldrig åka båt om det är såhär livet ter sig på de sju haven.