När jag var liten så var det ett säkert vårtecken när man kunde gå med gympaskorna ute på stora vägen. Pappa brukade vara kontrollant. Han var den första som tog av sig storstövlarna och tassade runt i vägskälet med så kallade småskor. När han funnit att läget var stabilt så kom han hem och uppmanade övriga i familjen att prova handgå ute på asfalten. Våren hade kommit till fjällen. Ännu en vinter var till ända och mina lila snowjoggings fick ta sommarlov. Handgå, varifrån kommer det ordet? Gå för hand, till skillnad från... vaddå? Ja, det var en parentes bara. Parentes nr.2: Asfalt var lyxigt. När Ann och Mia fick asfalt på sin gård var alla jätteavundsjuka. Alla barnen i kvarteret kom dit och beundrade den svarta, stenhårda, glansiga ytan. Möjligheterna tedde sig oändliga. Vad man inte skulle kunna göra på denna 10kvm stora asfalterade yta. Fan va coola dom var. Alla ville vara med dom. Nåt år senare fick vi också asfalt uppe vid hyreshusen. Det var fortfarande lika häftigt med denna cancerogena sörja som kletades ut framför husen. Vi hade asfalt, framtiden var här.
