Det var då SOS fick larmet.
Men då var han redan borta. För alltid.
En kall kväll i mars gick han ut på sin vanliga promenad.
Han träffade några vänner och började prata med dom. Mitt i en mening föll han ihop.
Han vaknade aldrig mer. Han skrattade ena sekunden och var död i nästa. Inte ett ord, ingenting.
Jag minns vad mamma sa när hon ringde:
" Dom har hållit på med han i över 20 minuter nu, men det går inte... Så nu har vi ingen pappa längre "
Det kom aldrig någon ambulans. Det fanns ingen ledig. Det kom ingen läkare, ingen polis, ingen.
Han låg ute i snön. I 5 timmar. Det kom aldrig någon hjälp.
Kl 03 på natten kom en likbil.
. . .
Hela natten åkte vi genom ett bäcksvart Sverige. Från Småland till Vännäs. Putte tankade och jag köpte en ros och en nalle. Nallen hade ett band om halsen, det stod I love you på bandet. Pappa kunde säga två saker på engelska. Chainsaw och I love you. Så jag visste att han skulle förstå vad det stod.
Först åkte vi till min faster. Pappas plånbok, hans klocka och hans gula reflex-sele låg på hennes köksbord.
Reflex-selen var trasig. Allt var overkligt.
Sen åkte vi till sjukstugan. Gick ner i källaren. Man fick stå och vänta i ett rum, sen öppnade en sjuksköterska en dörr. Alla gick in.
Jag vågade inte.
För så länge jag stod ute i gången, då levde han fortfarande på något sätt. Så länge jag inte hade sett honom så kunde han ju faktiskt vara hemma på gården och skotta snö.
Jag gick sakta mot dörren. Jag såg hans stövlar. Såg på dom länge. Så tittade jag upp. Han var alldeles vit. Han var död. Min pappa var död.
När jag sen satt där på en stol bredvid honom såg han liksom nöjd ut, han såg fridfull ut i ansiktet.
Jag höll hans händer. Dom var kalla. Pappas händer var alltid stora och varma. Det var han som fick låna ut sina handskar till oss när vi var ute och fiskade på vintern. För hans händer var så varma, varma och stora.
Det var dom inte längre. Hur jag än blundade och bad så förblev dom kalla och stilla.
Jag hade kunnat sitta där en evighet.
Han hade sina blåa jobbarbyxor på sig, och kniven satt på bältet. Han såg ut som om han sov, och när som hellst skulle vakna.
Hemma blev det tyst. För det var han som gjorde mest liv ifrån sig. Alltid någon maskin, någon traktor eller skoter som brummade ute på gården. Han skottade snö dagarna i ända för att det skulle vara fint på gården. Han svetsade och fixade och hjälpte allt och alla. Dygnet runt. Telefonen ringde alltid.
Nu var det tyst, maskinerna stod som statyer. Gården snöade igen. Ingen ringde. Ingen behövde hans hjälp mer.
Jag miste min bästa vän. Ingen att ringa när det var problem. Det fanns ingen som berättade roliga historier och lärde mig bygga hus, jaga älg och köra timmerhäst.
Maskiner, svetstrådar, bandsågar, hästar, lappar, hundar, veterinärer, trygghet, drömmar, tunnan, hammare, målburkar, sågspån, langensäcken, hemlisar, råttor, katter, skratt, plankor, hyvlar.
Tänk så många minnen som finns i betongväggarna inne i verkstan. Så mycket du lärt oss där. Tack.
Jag saknar honom, han skulle ju bli 100 år, morfar och farfar.
Men kanske var det så att gud behövde en ängel som kunde svetsa i himlen.
Han fick den bästa.
Han fick min pappa.
4 mars 2004 22:22
