Det kanske var på fredagsträffen vi fick lära oss att när man kommer till himlen så får man träffa alla nära och kära som dött. Då ska vi ju bo i någon form av paradis och allt ska vara perfekt. Jag glömde fråga:
1. Om jag i mitt paradis är 9 år och har sommarlov för beständigt, hur ska det paradiset gå ihop med säg min farmors? Hon kanske också vill vara 9 år och ha sommarlov. Men jag vill inte ha en 9 årig farmor i himlen. Måste jag ha det så är det inget att sträva efter.
2. Dom som redan finns där uppe då, får dom liksom välja en höjdpunkt i sitt liv och bli kvar i den? Man kommer väl inte dit in i det skick man var när man lämnade jordelivet? En del dör ju i cancer och trafikolyckor och det låter knappast som något man vill uppleva igen och igen för all evighet.
3. Om himlen finns så finns väl dess motpol, helvetet. Tänk om den jag helst av allt vill ha hos mig i himlen har hamnat på våningen under? Då är det återigen inget paradis. Ska jag gå och vänta ett helt liv på jorden för att få återse min vän i himlen, så när jag kommer dit fylld av förväntan får jag veta att han finns... ja just det.
4. Gud kan ju inte låta någon från bottenvåningen komma upp, det blir ju fusk. Då betyder det att alla skitstövlar som har ett snällt hjärta som längtar efter dom uppe hos gud får gå dit? Så man skulle kunna uppföra sig som en idiot på jorden, bara man ser till att någon blir så glad i en att denne kommer att önska upp en från skärselden.
5. Läser man om sånt här på teologiska institutionen?
6. Förekommer någon form av ö-råd med utröstning?
Om Gud och hans himmel
