Lilla och lilla Vasaloppet

För en rädd 6-åring känns 8km på skidor inte som "lilla".

Varje år propsade Åse och Monica, säkerligen påhejade av Lillemor och andra sportmorsor, på att vi skulle ha en trevlig skidtävling. Som inte alls var en tävling. Tjena fan, alla slogs ju för att komma först ut ur skolbilen och ner på sjön.

Men först skulle alla vara finklädda och ta skolkort. Samma dag? Synnerligen ologiskt. Om vi spridit ut alla "happenings" under läsåret hade det vart bättre.

Sen på med skidor och täckbyxor och ut på äventyr.

6:orna startade först sen i fallande nummerordning tills dess vi 1:or stod på startlinjen.
Det hade blivit mulet och en isande vind blåste längs sjön, som såg gigantisk ut, full av höga fjäll runt omkring. Här uppe vid sjön tog vägen slut. Slut var det på publik också, det var säkert inte så kul att se småbarn hasa sig fram i snigelfart i snålblåst. Starten gick och den vuxna världen lämnade sina småttingar åt sitt öde och tog taxi ner till byn.

Stor-Aigert är en sisådär 1000m över havsytan. En snorig 6 åring är betydligt mindre. Respektingivande natur, ja faktiskt otäck.

Snöstormen tilltog. Rätt snart hade vår klass spridit ut sig över hela sjön. Spåret började försvinna i drevsnön och det mörknade. Jag hade gråten i halsen och var trött redan efter 1 km, då hade vi inte ens kommit ner i skogen.

Sen har jag blackout. Ett antal timmar senare var jag färdigskidad och hemma i byn igen. Alla andra hade tagit påsklov och festisen var uppdrucken. Det var bara Stellan som höll på att rulla ihop plastband nere i målfållan. Kerstin e oppi skola, du få gå dit, sa han.

Jag hade skavsår av mina ärvda pjäxor och tappade hela tiden ner skidorna och stavarna från axeln.
Kerstin höll på att packa ihop för att åka hem till Granberget. Du får ditt diplom efter påsklovet, ta hem din växt, sa hon och gav mig en plastmugg full av jord med ett grässtrå-liknande föremål i. Hon luktade som vanligt ostbågar.
Jag tappade ner muggen för de var svårt att bära skidor och växter samtidigt. Jag undrar vad det var för blomma?!

Vips var det påsklov, mitt allra första påsklov.

Senare var det något ljushuvud som kom på att reglerna borde ändras och anpassas mer till barn än till kustjägare. Så Ylva behövde bara åka ett varv runt Kerstin sista året loppet gick. Sen fick hon semlor.
Loppet hade bytt inriktning. Från ett varv runt naturreservatet till ett varv runt lågstadiefröken.

Det som inte dödar härdar, som någon bitter man sa en gång.
Våran årskull härdades.